Tvåbarnsmamma med framgångsrik karriär som ekonom, villa i Stockholmsförort och gift sedan 10 år. Sedan ramlade allt ihop.

Min exman, H, och jag träffades, som så många, under studietiden. Vi var bägge i slutet av våra studier och  det var en rolig tid då vi umgicks med våra vänner, köpte vår första gemensamma lägenhet och landade våra första riktiga jobb. Jag fick jobb på banken där jag extrajobbat under många år och H, som är ingenjör, på ett stort svenskt industriföretag. Livet gick som på räls och min dröm om karriär och familj gick i uppfyllelse. Ni vet den där drömmen som funnits sen barnsben – att utbilda mig ( jag kommer från en familj där det är självklart), hitta mannen i mitt liv och bilda familj. Efter tre år kom första barnet, något överraskande, men välkommet. Vi fick en underbar dotter, L, och ytterligare två år senare, mer planerat, en son, W. ”Villa, vovve, Volvo”-livet var vårt. För vi  hade kunnat köpa vårt drömhus i en närförort till Stockholm. H satte igång att renovera på all ledig tid. Jag försökte hjälpa till så mycket som möjligt och samtidigt ta hand om barnen. Vet att det låter kanske lite gammalmodigt att jag skulle ta hand om barnen. Missförstå mig inte, det gjorde även H, men H är en skickligare hantverkare än jag och det var därför naturligt att han ägnade mer tid åt huset. För att ni inte ska få en skev bild av H måste jag berätta att han är en underbar pappa och han var hemma halva föräldraledigheten med båda barnen. Det var självklart för oss att vi skulle dela lika. H har alltid varit mycket omtänksam och generös mot alla i sin omgivning och särskilt mot mig och barnen. Tillsammans skapade vi en stabil tillvaro för våra barn. Idag kan jag väl lite bittert konstatera att jag missat några sidor av H och att det värsta nog var att vi gift oss i samband med dotterns dop. Mitt liv hade inte varit enkelt, men i alla fall lite enklare, om vi hade fortsatt vara sambor. Jag ångrar att jag gifte mig och jag kommer inte göra om det.

I början av 2014 började H bli alltmer disträ. Julen hade flutit på som vanligt och vi hade köpt en  massa  onödiga och nödvändiga julklappar till barnen. L hade fått en ny cykel och en veckas dagläger  på ridskolan. W fick sin första hockeyutrustning. Möjligen var H lite mer sparsam när det gällde maten. Han tyckte att vi borde ha knytkalas till jul istället för som tidigare att vi fixade allt. Jag tänkte inte så mycket på det. Alla är ju stressade vid jul och det är mycket på jobbet. Visste att H hade det särskilt tufft på sitt jobb under den här perioden, så det var ganska skönt när han föreslog knytkalas. Innebar ju att vi frigjorde tid.

Som sagt, i början av 2014, började H bli alltmer disträ. Jag reagerade på småsaker men tänkte inte så mycket på dem i ärlighetens namn. Jag drog inga slutsatser. Allt var som vanligt, trodde jag. Vi spenderade kvällarna tillsammans, läste, diskuterade, tittade på tv. Ni vet det vanliga. Naturligtvis är vi som andra familjer. Vi sitter med våra telefoner och paddor samtidigt som vi gör saker ihop. Men H hade svårt att fokusera och jag började reta mig på honom. Vi hade ju varit ihop i elva år och livet är inte alltid roligt. Men på sista tiden hade det ju blivit lite löjligt. Han kunde stå och laga middag samtidigt som han höll på med sin telefon. Helt plötsligt var han försvunnen från köket, grönsakerna halvt färdighackade och stekpannan på. Hittade honom i hallen djupt försjunken i telefonen. På fråga vad som hände med maten och den osande stekpannan, tittade han frågande på mig. Han hade helt glömt vad han höll på med. H utvecklade ett mobilmissbruk. Han kunde inte släppa sin telefon. Satt med den i högsta hugg vid middagar, när vi var bortbjudna, på teatern, under föreställningar, i pausen medan vi köpte något att dricka. Till och med i bilen tog han för vana att alltid sitta kvar en stund när han väl anlänt vid slutdestination innan han gick ur. Blev något av ett skämt i bekantskapskretsen att H hade en ny älskarinna, aka Siri, aka telefonen.

Sen följde en massa småincidenter när han glömde hämta W från träningen, höll inte tider och uppgjorda möten, glömde till och med min födelsedag. Jag började bli lite orolig. Tänk om han höll på att bli dement? Han skyllde på jobbet. Faktum var att det är lättare att se mönstret så här i backspegeln men då tänkte jag inte alls. Tror inte jag ville. Varje gång jag tog upp det udda beteendet slutade det i storgräl. Jag var kontrollerande, borde veta hur det är med stressigt jobb. H anklagade mig för att göra samma sak. Och det är klart….jag jobbar också mycket, är beroende av min telefon, ipad och dator. Men det var en stor skillnad i våra beteenden. Måste sluta skriva en stund. Blir fortfarande extremt upprörd över de anklagelser och den manipulativa sida H började visa. 

Med det här första inlägget vill jag förklara varför jag startat den här bloggen. I korthet kan man säga att jag söker svar. Jag är sedan i höstas separerad från min make H på grund av hur hans spelmissbruk slog sönder vår familj och vi ligger för tillfället i skilsmässa. För mig är skrivandet ett sätt att processa vad familjen varit igenom. Dessutom hoppas jag dels att kunna hjälpa andra i liknande situationer samt att hitta stöd, dels vill jag här publicera det jag hittar när jag själv försöker förstå spelmissbruket ur ett större perspektiv.

/A.J.