Sonen fyllde år och som vanligt  fick han en slant av mormor och morfar. Han sparade till nya skridskor. När jag förde över pengarna till hans konto noterade jag till min förvåning att det stod på noll. Tänkte att detta kan inte vara möjligt. Något måste vara fel. Kollade dotterns konto. Likaså det på noll kronor. Kände den berömda kalla kåren på ryggen. Ställde H mot väggen senare på kvällen. Han hade börjat spela igen. Inte ett återfall, utan flera. Så mycket vi gått igenom. Men när han tog våra barns pengar, utan att jag misstänkt något… mitt huvud snurrade. Funderade mycket över hans beteenden under våren, vad han sagt och vad han uppenbarligen ljugit om. Men han så sårbar. Jag kunde ju inte lämna honom. Han behövde min hjälp och stöd. Och sommarlovet närmade sig.

Vårt förhållande var minst sagt trasigt. Hur skulle jag kunna lita på honom igen? Vi kom överens om att han måste gå i terapi och ta sig an sitt missbruksproblem. Vi fixade det ekonomiska tack vare stöttande familj, men nu måste han också fixas. Vi började gå på möten hos Spelberoendes Riksförbund. Som anhörig deltog jag också. Lite AA karaktär över det. Funkar för många men var inte rätt för oss. Jag förstår behovet att finna ett sammanhang och kunna dela med likasinnade men jag kände också lite sektkänsla. Vi mot de onda spelföretagen. Men det var ju inte spelföretagen som orsakat H:s missbruk. Det var ju H som inte klarade av att hantera sitt spelande. Du är ensam ansvarig för ditt liv och du gör dina egna val. Ingen annan kan göras ansvarig för ditt agerande. Så svenskt att vilja hitta en annan skurk - ansvarig. Nånannanismen i kvadrat. Har en väninna som nog ligger på gränsen till shopoholic. Också ett missbruk – att konsumera över sina tillgångar. Men här är det inga som ropar på att affärer ska stänga för att skydda missbrukare. Nu är inte jag missbrukare men har levt med en. Jo jag har rökt. Slutade när jag väntade första barnet. Man utsätts dagligen för frestelser. Även jag blir sugen på cigarett när jag känner doften, ser nån röka eller efter en god middag med vänner. Men jag tror inte på att förbjuda.

H började en individuell KBT-behandling och vi gick tillsammans i terapi. Så smått började  vi komma på fötter. Vardagslivet återgick till hur det en gång varit, med ett undantag – vi hade naturligtvis ont om pengar. 

Jag insåg snabbt att vi behövde professionell hjälp för att styra upp vår fullständigt sargade ekonomi. Vilka känslostormar jag gick igenom. Bara att ta in att vi de facto var skuldsatta upp över öronen. Jag, som haft bra ekonomi. Tack gode gud för mitt egna sparande… men det gick ju inte direkt att betala skulderna.

Släkt och vänner ställde upp. Kompis som är revisor kom hem och vi satt alla tre runt köksbordet för att reda ut läget och lägga upp planer. En del av mig reagerade rationellt – ville styra upp. Den andra delen – kände mig sviken. Hur kunde H, inte bara svika mig, men våra barn? Han hade spelat bort pengar som skulle gå till dem. Vi hade inte råd med saker som tidigare var självklara. Alla pengar gick till lån och kronofogde. Vi levde på existensminimum. Samtidigt älskade jag H. Inte som han var när han besatt spelade, utan den man jag träffade. Helt plötsligt hade jag ju faktiskt fått en förklaring till varför han älskade sin mobil..

Det gör fortfarande ont. Sveket, sorgen. Kommer ihåg hur arg jag var. När H och jag satt oss för att prata kom det fram att spelbolaget som ringde hade ställt en del frågor kring hans spelande, spelmönster, vilka spel han spelade på. Frågorna hade definitivt väckt ngt hos honom. Han hade börjat fundera. För det var så att han spelade. Hur mycket undrade jag. Hos bolaget som ringde var det bara lite grann. Mest de svenska bolagen, mycket oddsspel och hästar. Enormt mycket visade det sig.

Vem har inte lagt ett odds eller spelat på lotto nån gång. Visst har vi det. Men i större skala verkade det ha börjat med ett gäng på jobbet som började spela på hästar. Några gånger åkte de ut till solvalla. De vann en hyfsad peng ihop, en gång, och lite småvinster. Jag kom ihåg när jag blev påmind, hur han glad i hågen kom hem med nyheten.

Sen började han spela med några andra hockeypappor i W:s lag. Fördrev tiden på träningarna genom att spela på svenska spel. De tävlade mot varandra, vem som kunde vinna mest. Och sen fortsatte det. Andels- och bolagsspel ihop med okända om jag förstått rätt. Är det verkligen så att atg mäklar ihop folk som inte känner varandra för att spela tillsammans? Galet. Han förlorade stora pengar. Hela lönen ibland. Han lånade ständigt från vårt gemensamma konto. Till slut jagade han förluster. Därför han sålde båten, sin dykutrustning mm. När vi bytte bil belånade han huset. Jag skrev på. Visade sig att han lånade mer pengar än till bilen… jag hade ingen aning. Nu förstår jag bättre…

Länge sen jag bloggade. Kan bara skylla på våren och massor av aktiviteter som ska hinnas med mellan skolloven och diverse ledigheter.

H:s och mina gräl blev allt synligare för barnen. Det började komma post från inkassoföretag. H blev urförbannad på mig en dag när jag tog upp att vi borde köpa nya utemöbler. Vi har inte råd med några stora utgifter fick jag höra. Jag vet ju vad vi tjänar, men ok vi hade ju köpt resa till sommaren….trodde jag. Fick långt senare veta att han aldrig betalt resan. Kuvert från kronofogden dök också upp. H menade att han glömt betala och att påminnelserna aldrig kommit fram till oss. Posten är ju inte vad den har varit. Tidigare har inbjudningar och annan post som vi vet skickats, aldrig kommit fram. Jag godtog hans ursäkter. Men klart obehagligt när vi inte ens kunde ha middag för våra vänner pga ekonomiska skäl. Nu hade vi det i alla fall. Vi satsade på att göra den billigaste men ändå snofsigaste middag som går med hjälp av billiga ingredienser. H tog över veckohandlingen. Han älskade helt plötsligt Lidl och extrapriser.

Ständiga gräl, oftast om pengar präglade vår vakna tid, när H inte stirrade ner i sin telefon, förvisso, tills en dag då hans mobil ringde och jag svarade. Var en man som sökte H och som den mest naturliga fråga i världen undrade jag varifrån han ringde. H stod nämligen i duschen. Han svarade XX (ett internationellt spelbolag). Nej tack, jag tror inte H är intresserad. Jag vill inte sälja svarar mannen i telefonen. H tar luren och jag hör hur de samtalar, låter som en undersökning. Pratar om vanor, spelvanor. Jag tänker inte mer på det när H försvinner in i arbetsrummet. När han är åter undrar jag hur det kommer sig att XX ringer honom och inte vill sälja. Vad pratade ni om? Lät som kundundersökning… Kan fortfarande se H:s blick framför mig, begrundande, avvaktande. Han tar sats – du, vi behöver nog prata, men inte idag.

Det gick flera dagar. H fortsatte stirra ner i sin mobil, men inte hela tiden. Han fortsatte vara i sin egna värld, men den världen verkade lite annorlunda mot tidigare. Han var mer reflekterande, drog sig in i sig själv. Till slut bad han att få tala med mig. Och han bad mig ta ledigt från jobbet för att vi skulle kunna tala ostört. Då blev jag verkligen orolig.

Tvåbarnsmamma med framgångsrik karriär som ekonom, villa i Stockholmsförort och gift sedan 10 år. Sedan ramlade allt ihop.

Min exman, H, och jag träffades, som så många, under studietiden. Vi var bägge i slutet av våra studier och  det var en rolig tid då vi umgicks med våra vänner, köpte vår första gemensamma lägenhet och landade våra första riktiga jobb. Jag fick jobb på banken där jag extrajobbat under många år och H, som är ingenjör, på ett stort svenskt industriföretag. Livet gick som på räls och min dröm om karriär och familj gick i uppfyllelse. Ni vet den där drömmen som funnits sen barnsben – att utbilda mig ( jag kommer från en familj där det är självklart), hitta mannen i mitt liv och bilda familj. Efter tre år kom första barnet, något överraskande, men välkommet. Vi fick en underbar dotter, L, och ytterligare två år senare, mer planerat, en son, W. ”Villa, vovve, Volvo”-livet var vårt. För vi  hade kunnat köpa vårt drömhus i en närförort till Stockholm. H satte igång att renovera på all ledig tid. Jag försökte hjälpa till så mycket som möjligt och samtidigt ta hand om barnen. Vet att det låter kanske lite gammalmodigt att jag skulle ta hand om barnen. Missförstå mig inte, det gjorde även H, men H är en skickligare hantverkare än jag och det var därför naturligt att han ägnade mer tid åt huset. För att ni inte ska få en skev bild av H måste jag berätta att han är en underbar pappa och han var hemma halva föräldraledigheten med båda barnen. Det var självklart för oss att vi skulle dela lika. H har alltid varit mycket omtänksam och generös mot alla i sin omgivning och särskilt mot mig och barnen. Tillsammans skapade vi en stabil tillvaro för våra barn. Idag kan jag väl lite bittert konstatera att jag missat några sidor av H och att det värsta nog var att vi gift oss i samband med dotterns dop. Mitt liv hade inte varit enkelt, men i alla fall lite enklare, om vi hade fortsatt vara sambor. Jag ångrar att jag gifte mig och jag kommer inte göra om det.

I början av 2014 började H bli alltmer disträ. Julen hade flutit på som vanligt och vi hade köpt en  massa  onödiga och nödvändiga julklappar till barnen. L hade fått en ny cykel och en veckas dagläger  på ridskolan. W fick sin första hockeyutrustning. Möjligen var H lite mer sparsam när det gällde maten. Han tyckte att vi borde ha knytkalas till jul istället för som tidigare att vi fixade allt. Jag tänkte inte så mycket på det. Alla är ju stressade vid jul och det är mycket på jobbet. Visste att H hade det särskilt tufft på sitt jobb under den här perioden, så det var ganska skönt när han föreslog knytkalas. Innebar ju att vi frigjorde tid.

Som sagt, i början av 2014, började H bli alltmer disträ. Jag reagerade på småsaker men tänkte inte så mycket på dem i ärlighetens namn. Jag drog inga slutsatser. Allt var som vanligt, trodde jag. Vi spenderade kvällarna tillsammans, läste, diskuterade, tittade på tv. Ni vet det vanliga. Naturligtvis är vi som andra familjer. Vi sitter med våra telefoner och paddor samtidigt som vi gör saker ihop. Men H hade svårt att fokusera och jag började reta mig på honom. Vi hade ju varit ihop i elva år och livet är inte alltid roligt. Men på sista tiden hade det ju blivit lite löjligt. Han kunde stå och laga middag samtidigt som han höll på med sin telefon. Helt plötsligt var han försvunnen från köket, grönsakerna halvt färdighackade och stekpannan på. Hittade honom i hallen djupt försjunken i telefonen. På fråga vad som hände med maten och den osande stekpannan, tittade han frågande på mig. Han hade helt glömt vad han höll på med. H utvecklade ett mobilmissbruk. Han kunde inte släppa sin telefon. Satt med den i högsta hugg vid middagar, när vi var bortbjudna, på teatern, under föreställningar, i pausen medan vi köpte något att dricka. Till och med i bilen tog han för vana att alltid sitta kvar en stund när han väl anlänt vid slutdestination innan han gick ur. Blev något av ett skämt i bekantskapskretsen att H hade en ny älskarinna, aka Siri, aka telefonen.

Sen följde en massa småincidenter när han glömde hämta W från träningen, höll inte tider och uppgjorda möten, glömde till och med min födelsedag. Jag började bli lite orolig. Tänk om han höll på att bli dement? Han skyllde på jobbet. Faktum var att det är lättare att se mönstret så här i backspegeln men då tänkte jag inte alls. Tror inte jag ville. Varje gång jag tog upp det udda beteendet slutade det i storgräl. Jag var kontrollerande, borde veta hur det är med stressigt jobb. H anklagade mig för att göra samma sak. Och det är klart….jag jobbar också mycket, är beroende av min telefon, ipad och dator. Men det var en stor skillnad i våra beteenden. Måste sluta skriva en stund. Blir fortfarande extremt upprörd över de anklagelser och den manipulativa sida H började visa. 

Med det här första inlägget vill jag förklara varför jag startat den här bloggen. I korthet kan man säga att jag söker svar. Jag är sedan i höstas separerad från min make H på grund av hur hans spelmissbruk slog sönder vår familj och vi ligger för tillfället i skilsmässa. För mig är skrivandet ett sätt att processa vad familjen varit igenom. Dessutom hoppas jag dels att kunna hjälpa andra i liknande situationer samt att hitta stöd, dels vill jag här publicera det jag hittar när jag själv försöker förstå spelmissbruket ur ett större perspektiv.

/A.J.