Jag insåg snabbt att vi behövde professionell hjälp för att styra upp vår fullständigt sargade ekonomi. Vilka känslostormar jag gick igenom. Bara att ta in att vi de facto var skuldsatta upp över öronen. Jag, som haft bra ekonomi. Tack gode gud för mitt egna sparande… men det gick ju inte direkt att betala skulderna.

Släkt och vänner ställde upp. Kompis som är revisor kom hem och vi satt alla tre runt köksbordet för att reda ut läget och lägga upp planer. En del av mig reagerade rationellt – ville styra upp. Den andra delen – kände mig sviken. Hur kunde H, inte bara svika mig, men våra barn? Han hade spelat bort pengar som skulle gå till dem. Vi hade inte råd med saker som tidigare var självklara. Alla pengar gick till lån och kronofogde. Vi levde på existensminimum. Samtidigt älskade jag H. Inte som han var när han besatt spelade, utan den man jag träffade. Helt plötsligt hade jag ju faktiskt fått en förklaring till varför han älskade sin mobil..